QUARANTENA

Signalflaggan L är den internationella symbolen till sjöss för karantän. 

SAMLINGSUTSTÄLLNING

7 MAJ – 15 JUNI

En fyrtio dagar lång konstutställning om väntan, längtan, oro, smärta och glädje!

Titeln Quarantena kommer från det italienska uttrycket för fyrtio dagar som i sin tur givit upphov till ordet karantän. Begreppet började användas i det medeltida Venedig när skepp från fjärran länder fick ligga isolerade på redden i fyrtio dagar innan ett smittfritt manskap tilläts angöra hamn. Vår nya utställning på galleriet, Quarantena, pågår i just fyrtio dagar med start torsdag 7 maj.

I vår har mer eller mindre hela världen försatts i en djupt bekymmersam väntan och vore det inte för tillgången till konstens olika uttryck skulle tiden vara ännu svårare att uthärda. Samtidigt som vi finner tröst och mening i konsten befinner sig konstvärlden i en förlamande och absolut livshotande kris. Besöken på konstens olika publika arenor har i princip upphört och konstinköpen likaså. För att konsten, konstnärerna och gallerierna ska överleva är det dags för oss alla att inse att vi bär ett delat ansvar. Månar vi inte om konstens överlevnad kan vi glömma att den fortsatt kommer vara den nödvändiga frizon och livgivande källa som vi ständigt väljer att återvända till.

Utställningen Quarantena är menad som ett upprop för konsten, konstnärerna och inte minst galleriet. Vi har bjudit in galleriets konstnärer till att bidra med helt nya verk som är skapade efter personliga erfarenheter och upplevelser i samband med coronavirusets pandemi. Gensvaret var omedelbart och de olika verken är en fascinerande samling samtida avtryck av vad som upplevs just nu under den brinnande krisen. Vitt skilda konstverk som både berättar om personliga stigman, tankar om förgänglighet men också om nyupptäckta glädjeämnen och lycka att vara tillsammans. Konstnärernas reflektioner är både hudnära och innerliga samt visar på konstens analytiska och viktiga förmåga.

Framtiden är svårbedömd, men när vi en dag får möjlighet att se tillbaka på den här perioden kommer vi ha glädje av att det finns konstnärliga avtryck. Det är konst som om igen kommer att fungera som fristad, ifrågasättande och inspiration för oss själva och generationer framöver.

Vi är mycket stolta över att kunna presentera en spontan men enastående utställning, med alldeles nya verk av konstnärerna Tobias Andersson, Tobias Birgersson, Kuki Constantinescu, Anna Forsberg, Ulla Forsell, Mona Fällberg, Castello Hansen, August Happ, Aia Jüdes, Ann Karlholm, Tove Knuts, Caroline Lindholm, Åsa Lockner, Charlotte Mrani, Olle Olls, Åsa Pärson, Ru Runeberg, Helena Sandström, Karlheinz Sauer, Sebastian Schildt, Jin-Sook So, Ulrika Swärd, Pamela Wilson och Ann Wolff.

Var med om att värna om konsten, måna om konstnärerna och rädda galleriet!

 

Medverkande konstnärer

RU RUNEBERG

Oljekanna och salt/pepparkar, “Kedjereaktion”, sterling silver.

Visst är det märkliga tider vi lever i, men man får göra det bästa av det.
Ni är ju inte riktigt ännu i så begränsat läge som vi här på andra sidan pölen, med södra Finland i karantän och hemundervisning som kommer att vara terminen ut som det verkar. Hoppeligen behöver ni inte genomgå detta.

Tänkte direkt på en burfågel i och med att friheten för tillfället är begränsad för dem som konstaterats ha viruset och försatts i karantän i 14 dagar. Förutom detta berörs de flesta av det reseförbud som begränsar människors grundrättigheter att få röra sig fritt.

Det blev inte en burfågel utan en ”Kedjereaktion” efter en del funderande kring Coronan och karantän…

AUGUST HAPP

Skål, ”La mano negra”, finsilver.

Vi lever i ett tryggt samhälle, nästan en sagovärld där allt är säkert och oron känns långt borta. Plötsligt kommer döden oss helt nära. Obarmhärtig, osynlig, opartisk och jämlik. Men kan vår existens bräcklighet och påminnelsen om vår förgänglighet fungera som en insikt? Samtidigt som vi balanserar på dödens pekfinger har vi chansen att omvärdera vår tillvaro och lägga grund för nya vanor.

Kris som ett uppvaknande.

Den smidda skålen i ett stycke finsilver har formen av en halv jordglob med södra halvklotets kontinenter ciselerade över ytan. Skålen vilar i en skeletthand, en symbol för hur jorden och mänskligheten utövar de svåra tidernas balansakt.

TOBIAS ANDERSSON

Ring, ”Corona-ring, Red dots”, silver, mässing, järn.

Fredagen den 13 mars slogs jag av den nya verkligheten. Mycket skulle komma att ändras med detta livsfarliga men ända fascinerande lilla rödprickiga monstervirus.

Det var den dagen det började klarna att kommande kontrakt, utställningar och kulturliv skulle drabbas hårt.

På det personliga planet stod jag inför en betydande ryggkirurgi som jag väntat på och tränat länge inför, med förhoppningen att den skulle ändra min levnadssituation väsentligt. Onsdagen innan jag skulle skrivas in för operation fick jag beskedet att kirurgavdelningen på mitt sjukhus stängt ner, för att flytta över till centralavdelningen, och att den planerade ryggradsutvidgningen skjutits på obestämd framtid. Dessutom skulle det bli minst bli två operationer istället.

Jag insåg snabbt att jag kommer sitta fast i en ganska svår arbets- och boendeform vilken jag måste lösa på bästa sätt nu när kursen helt lagts om.

Men med förhoppning om en ny och bättre framtid deltar jag stolt med en sinnebild skapad under de två första mentalt omtumlande veckorna av corona-viruset hårda framfart. De röda prickarna röda känner vi alla igen. De är varningssignaler som finns överallt i samhället. Både på mekanisk verkstadsutrustning, trafikljus och hissar, är nödstoppet alltid en röd prick.

Men i gallerivärlden lever den röda pricken sitt eget liv och har en betydligt annorlunda innebörd…

I serien ”Red Dots” ingår fem stycken ringar.

ÅSA LOCKNER

Brosch, “X”, silver.

Min vardag har inte påverkats så mycket av virusets framfart. Livet på landet är rätt så glest formulerat redan från början och eftersom jag bor och jobbar på samma plats krävs inga beslut om nya resrutter eller liknande. Vad jag däremot reflekterat över är hur nära sig själv man kommit. Inte bara i bemärkelsen ensam, vilket också delvis är fallet, utan att vi mäter allt utifrån vår alldeles egna måttstock. Människors uppenbara lust att vara individer ihop med att våra egoistiska sidor lyser som stoppljus. Alla mäter utifrån sig själva men ändå sitter vi ihop.

Broschen symboliserar jaget och strålarna den påverkan vi har på andra människor och de behov vi har av våra medmänniskor. Att vi konsthantverkare är i stark beroendeställning till vår omgivning har länge varit en skarp sanning. Nu när många väljer att konsumera bara det absolut nödvändiga, alternativt lyxa till det med en hel låda jäst och tre balar toapapper, saknar vi de där trådarna. Både för vår överlevnad men också för att det är så viktigt att det finns någon där på andra sidan.

Hallå! Är det någon som hör och ser vad jag gör?!

HELENA SANDSTRÖM

Halssmycke, “Andetagen”, vaxad bomull och 18k guld.

Att hålla i handen och räkna fram en pärla i taget för varje andetag. ”Två minuter” syftar radbandets 24 rosenkvartspärlor och att en vuxen person i vila tar ungefär tolv andetag per minut. Att bruka vid en kort andningspaus i en stressad tid, som ett sätt att varva ner och fokusera på det viktigaste vi har. Andningen.

”Att andas”

På nyheterna – allt om andningssvårigheter, kollapsade lungor, andnöd, syrgas, respiratorer, ventilatorer, intubering…

Allt är osäkert
Allt står still och allting rusar
Stressad.

Jag knyter fast mina andetag,
andetag för andetag
ett i sänder, knut för knut
Så stressad.

Andas, inte glömma att andas

Också –
Den största rädslan – den att inte kunna andas
Min dotter föddes blå, med navelsträngen två varv runt den lilla, lilla halsen
men allt gick bra,
så länge sen nu
men känslan finns där

Och drömmen jag hade
om den lilla
tanten som hade
utvecklat fiskfena
mitt i ansiktet för att
kunna andas,
jag ser henne så tydligt
framför mig

Människan är så anpassningsbar
och så skör

Att andas är allt.

ÅSA PÄRSON

Textil, “Tröst”, handvävd och handfärgad yllesammet.

Det började i vecka 12 när min arbetsplats stängde p g a Corona-krisen. Samma vecka ändrar sig mitt ex och vill att vi skall bli tillsammans igen. Samma vecka skapar jag en tinderprofil för att få lite uppmärksamhet. Någonting, typ energi och bekräftelse. Samma vecka, vecka 12 får min lillebror en cancerdiagnos. Samma cancersjukdom som vår mamma gick bort i alldeles för ung.

På Konstfack har kursen med tema Rytm precis börjat och vi hjälper våra studenter att få med sig det dom behöver för att kunna arbeta på distans. Hur arbetar man praktiskt i en specifik hantverksteknik utan redskap? Hur väver man utan vävstol?

Vi lärare får vara på skolan tillsammans med admin-personer och examensstudenter. Energin är låg, stämningen riktigt dålig och osäker. Det verkar som om tiden står stilla. Vad händer just nu. Vad kommer att hända, när och hur? Och vilka är vi då? Ingen verkar veta. Jag vill ändå göra något, något som väntat länge på att ordnas, sorteras och avslutas så att det känns som om jag gjort något extra nyttigt och bra. Något som verkligen gör skillnad och som kommer att märkas när detta är över. När vi planerat om till distansundervisning och påbörjat den, går jag igenom och städar garnförrådet på Konstfack och hittar tre ullvarpar. Dom är mina och var avsedda att vävas i ett utställningsprojekt till Madrid i september 2019. Men jag hann inte.

Utställningar och inplanerade resor skjuts upp och ställs in. En slags undergångsstämning infinner sig och jag drabbas av shoppinghysteri. Jag spenderar pengar om aldrig förr. Köper vackra plagg, en handväska, krämer, doftljus, smycken och vinglas. Känslan att inget spelar någon roll är både skrämmande och berusande.

Ungefär samtidigt kommer en inbjudan att delta i utställningen Quarantena.

Vad är det med sammet som gör att den känns så lyxig? Är det hur ljuset sugs in i ytan som är så skön att beröra och vetskapen om arbetsinsatsen och mängden tid som är investerad? Nu finns tiden att mentalt förbereda sig för att investera ännu mer av den tid som finns i något så onödigt som en bit rutig sammet i relief. Jag bara gör det. För att varpen finns, inbjudan kom och för att jag älskar långsamma processer där kroppen lär sig en ny rytm tillsammans med tekniken och materialet.

Jag känner mig ensam trots att de rådande omständigheterna egentligen inte gör så stor skillnad för mig
i mitt liv. Jag går och yogar, tar körlektioner, går till gymmet igen efter att de har hållit stängt i två veckor. Jag håller avstånd. Åker till jobbet, till ateljén, träffar vänner och det enda som egentligen är annorlunda är att det är tomt på folk och energinivån ligger under nollstrecket.

Men ändå. Jag börjar leta efter en katt på blocket. Ett sällskapsdjur, någon att kela med, stryka handen genom pälsen på och leka med. Någon som finns hemma när jag kommer hem och som kommer och hälsar i hallen. Jag kontaktar en säljare av rasen Main Coon som finns i Norsborg, jag är välkommen att hälsa på redan samma dag. Jag hör av mig till min vän Eva och som har tre katter och frågar om mitt hem som jag vet inte är barnsäkert kanske ändå är kattsäkert. Nej blir svaret. Kattungen kan äta upp garn som trasslar in sig i inälvorna och det kan sluta illa.

Koncentrerar mig på att tillverka sammeten som skall bli en pälsliknande yta och skön att dra fingrarna och handflatan mot. Jag funderar på rytmen när jag rör mig mellan bröstbommen och kugghjulen vid varpbommarna och släpper efter på spänningen, spänner igen, tre hack fram och ett tillbaka. Drar fingrarna över varpen för att bedöma spänningen, placerar bägge händerna mellan tre lager varp och särar på trådarna. Jag känner att jag har tur som har vävningen. Att planera och beräkna trådsystemen, fläta samman dem och producera något där allt är ett resultat av beslut och val som är mina. Att arbeta med att kapsla in tid som knappt syns, som inte fyller någon funktion och som egentligen är helt onödig men som kanske kan bli något vackert är en tröst.

Det blir inte vackert. Det blev sorgligt, trevande och inte alls utställningsbart. Men viktigt för mig. Tiden som stod still har plötsligt tagit ett stort kliv framåt, fem veckor framåt.

Hemma har jag gjort som så många andra, rensat, sorterat och slängt. Lagt fina vävar i en hög och sorterat bort andra. Jag tar mig en titt igen och där finns dom, bland det vackraste jag vävt. Små skisser i silke, vävda på Lisio i Florens och med den japanska trädgården, Tofuku-ji, i åtanke och som utgångspunkt. Dom påminner mig om när världen var tillgänglig och avstånd räknades i restid med flyg.

ANNA FORSBERG
&  QUARANTINE STORIES

Matta, ”Quarantine Stories”, ull.

Vad har karantänen inneburit för konstnärer i olika delar av världen?
Hur har situationen påverkat arbetet och privatlivet?
Har nya idéer uppstått?
Svårigheter?

I projektet Quarantine Stories möts sex konstnärer, som aldrig tidigare träffats, i skapandet av en gemensam matta. Med varsina delar läggs ett pussel av olika erfarenheter och tolkningar av de senaste månadernas upplevelser.

Konstnärerna kommer från Madrid Spanien, Milano Italien, Santiago Chile, Stockholm Sverige, New York USA och Wuhan Kina.

I projektet undersöker de hur en gemensam skapandeprocess kan ta form utan att mötas fysiskt. Arbetet med mönsterdelarna, där varje konstnär gör 40 cm var av mattans längd, sker under maj månad. De olika delarna sätts därefter samman i en gemensam komposition.

Projektet har initierats av Anna Forsberg som är designer och mönsterformgivare. Hon skapar exklusiva handgjorda mattor i samarbete med skickliga hantverkare i Kathmandu, Nepal. Även denna gång kommer den gemensamma mattan att tillverkas där. Produktionen startar så snart karantänen är över i Nepal. Allt överskott vid försäljning kommer att skänkas till ett välgörande ändamål i Nepal, ett land som var fattigt redan innan pandemins utbrott, vars ekonomi nu drabbas hårt.

Medverkande konstnärer:
Anna Forsberg, Stockholm, Zhou Kuang, Wuhan, Mattia Turco, Milano, Ana Cano Brookbank, Madrid,
Estefania Leighton, Santiago och Vizie, New York.

Mått: cirka 240 x 170 cm

TOVE KNUTS

Munskydd, “A la Orville Peck”, bomullstyg, fransar, gummiband.

Mitt virkande har inte tagit så mycket stryk av den här själv-isoleringen. Det pågår i hemmets lugna vrå likväl, samtidigt som det återspeglar den monotoni som för många andra just uppstått.

Däremot har jag funnit det svårt att uppbringa lust och kreativitet. Det är som om livet blivit inställt och att det är ovisst när det ska sätta igång igen.

Vad är det då för mening med att kreera?

Coronan har tagit över samtalsämnena i vårt hem. Allt kretsar kring det på ett eller annat sätt. Vi diskuterar munskyddets vara eller icke vara. Är det ett effektivt skydd mot denna farsot?

Jag tycker munskydd är intressanta och började göra efterforskningar på nätet. Hittade några olika modeller som jag provat och sytt och tycker bäst om den varianten som jag gjort i tre olika utföranden till utställningen Quarantena.

Än så länge är jag bara i början på den kreativa och smyckande fasen, vi får se vart det bär hän framöver.

MONA FÄLLBERG

Skål, “The shit hits the fan”, sterling silver, näve i grönemaljerad brons.

Vänsterkroken är ett överraskande slag. Den är närmast motståndaren vilket gör att slaget blir kort, snabbt och kraftfullt. Boxningen har för mig symboliserat ett uppvaknande. Om så i form av ordentlig omställning i mitt liv eller som nu med viruset som spridit sig över oss, oväntat, hårt och brutalt. Men det symboliserar inte bara käftsmällen eller uppvaknandet utan även att hålla sig stark, både fysiskt och mentalt, att hitta sin inre styrka,
när ”the shit hits the fan”…

Skålen är en fortsättning på mitt fat Pugilisten som jag skapade till galleriets tidigare utställning Corpus Maximus.

Genom avbildningen av min boxningstränares hand visar skålen på kraft med en fryst rörelse från sidan. En genomträngande vänsterkrok som får en att tappa andan. Den 3,5 kg tunga skålen är knopad med en cicelerad näve.

CASTELLO HANSEN

Brosch, ”Vanitas”, monopink, baksida med svartek från skeppsvrak, lås i guld och stål.

En verklig interaktion med ett smycke är en konfrontation som involverar hela vår topografiska registrering.
Ögats läsning av smycket, och med

– ”the tantalizing excitement of touching, holding and wearing a piece of jewellery” –

med allt vad det innebär.

Broschen är, när man ser den på håll, en enkel form i monopink. Närmar man sig, faller släpljuset på och fram träder konturerna av en skalle. Det oskyldiga är havande med döden och smycket fogar sig in i historien och traditionen for memento mori-smycken. Den yttre form är urnlik, en behållare – inte olikt en kropp

ULLA FORSELL

Skulptur, “Virusspruta / The Corona Collection”, glas.

Skulpturerna “Virusspruta / The Corona Collection” består av befintliga glaselement som jag pusslar ihop.
Det började med en detalj från en målning av Hieronymus Bosch. Den fick mig att titta på alla mina glastrattar och sedan gav det ena det andra. Det är leksaker och samtidigt en önskan om en lösning.

I sviten ingår fem olika skulpturer.

PAMELA WILSON

Väv, ”Våren 20”, silke, lin, papper. Monterad i plexiglaslåda.

Jag blev inspirerad av läget när folk började hamstra för fullt. Fick dagliga rapporter från Australien och där var det först toalettpapper och sedan vin. 
Myndigheterna
 införde restriktioner som innebar att man “bara” fick köpa 18 flaskor vin per person och gång. Man kunde alltså handla rätt så mycket!

Därför skaffade jag mängder med vinetiketter som jag använt i väven tillsammans med oblekt silke som liknar en tunn gasbinda. Sedan dess har allvaret blivit mer uppenbart och mina textilier har blivit
 blekare och fått ännu mer
sjukvårdskänsla.

Därefter ville jag använda mer färg och tänkte på Spanien, spanska sjukan och nu coronan som tar över.

Om någon hade berättat före jul hur vi 
skulle leva fyra månader senare hade ingen trott att det skulle vara möjligt. Men vi anpassar oss och det fungerar.
 Det ger 
förhoppningsvis naturen en chans. Men att det är de äldsta och svagaste som får ta 
den värsta smällen är ovärdigt och något som inte får hända igen.

Virusutbrottet har lyft fram osäkerheten och det är bara att acceptera att man inte kan styra allt själv.

Mått : 45 x 45 cm.

ANN WOLFF

Skulptur, “Luva”, 2/10 gjutet nysilver.

Quarantena skapar plats för besinning.
Besinning som bas för konstnärligt skapande. Skulpturen Luva förkroppsligar tid och rum. Tid är lika med förgänglighet och den avlagda luvan är tom.

Mått: 18 x 34 x 21 cm.

KUKI
CONSTANTIN-ESCU

Fickur med klockkedja och brosch, “Close encounter“, silver.

Det är som tiden har stannat, eller snarare gått förlorad.
Handen står för ”closeness”, ”touch”, ”contact” med den andre.
Det saknar jag mest.
Man måste hålla avstånd, kan inte dansa, kan inte krama…

AIA JÜDES

Fotografi, ”Longing for apples”.

Jag jobbar fortfarande med min analoga Hasselbladskamera och fotograferar gärna på natten, det blir så mustiga färger och fin svärta då!

“Longing for apples” är en suggestiv och humoristisk bild från ett pågående projekt som visar en dansare iklädd latexdräkt och svingar sig bland prunkande äppelträd på natten.

Bilden symboliserar lustfylld frigörelse och längtan efter att få leva ut alla uppdämda behov efter en lång tids isolering. Bilden flörtar såklart med Edens Lustgård och Eva som äter av det förbjudna äpplet, men den här moderna Evan skäms inte ett dugg!

Mått: 140 x 140 cm
Svart ljuslåda i MDF med lysrör och plexiglas.

KARL HEINZ SAUER

Kanna, silver, glas.

Jag är född under ett pågående krig och uppvuxen i efterkrigstidens Tyskland. I hela mitt liv har jag varit rädd.
Som barn efter kriget, var rädslan att Ryssen skulle ta mig, naturligtvis påverkad av en skadad vuxenvärld, mycket smärtsamt. Avsaknaden av en far, död, och en på sanatorium liggandes mor, var inte heller idealiskt för ett litet barn. Att bo tillsammans i en sovsal med 40 andra pojkar, i varierande åldrar, på ett barnhem, var inte heller någon idealisk tid, rädslor växte fram. Då jag blev äldre var ett Atomkrig ett stort spöke, här växte rädslor också fram. Vid vuxen ålder, äldre, och fram till nu, kom nya rädslor, vad gör vi med vår miljö, vårt klimat? Men tröst har alltid funnits, tröst och glädje att få arbeta med mina händer. Hårt. Jag utbildade mig till guldsmed och till silversmed och här har glädje och kreativitet alltid funnits, här har kraften från själen och kraften i kroppen kunnat användas. Rädslorna har kunnat hanteras. Med hårt arbete har jag lyckats, jag har lyckats få framgång i mitt yrke men jag har också lyckats hålla alla mina rädslor på avstånd.

Du Corona, ska inte få mig att lägga ytterligare rädslor till dem jag redan bär. Du, Corona, kan isolera mig i mitt hem och i min ateljé. Du Corona, har ställt in utställningar för mig. Du Corona, har ställt in besök i min ateljé och i mitt galleri. Du Corona, får mig ändå att fortsätta som vanligt, att kämpa på med nya smidesplaner, med nya verk, trots att du står och knackar på min dörr. Jag är en asfaltsblomma som Du Corona, inte ska få att vissna!

JIN SOOK-SO

Vägghängt verk, “Skydd mot det onda”, grenar från kalopanax, bladguld och bläck.

I Korea används den taggiga växten kalopanax som medicinalväxt.

Det sägs att kalopanax ökar vår energi varför det är vanligt att den tillagas för att ätas tillsammans med kyckling vilket ska förbättra immunförsvaret.

Det finns också en legend som handlar om hur de vassa taggarna på växten kalopanax förhindrar att olyckor sker.

Mått: 26 x 29 x 6,5 cm med plexiglas.

OLLE OLLS

Skulptur, ”Toalettpappersrulle”, sterling silver.

I en tid när vi människor tappar kontroll över tillvaron och ens vardag utelämnas till ett virus söker vi trygghet i de mest basala behoven. Det enklaste av vardagsföremål upphöjs till något värdefullt och ger oss ett skimmer av trygghet.

CHARLOTTE MRANI

Spelbord, ”Bofrid”, massiv alm med backgammon i alm och björk.

Den här krisen påverkar mig enormt och jag har tappat lite av gnistan. Så tråkigt. Inbjudan till utställningen Quarantena gav mig dock lite energi.

I eländet finns ändå ljusglimtar. En sådan är att hemma i karantän får man mer tid för varandra. Börjar umgås och ser varandra igen.

Spelbord har förmågan att föra människor samman, med spel som backgammon eller ett parti kort.

I min ungdom bodde jag tre månader i Egypten. Stor del av tiden tillbringade jag på ett café där det spelades backgammon från morgon till kväll. Det var en fantastisk stämning! Unga som gamla och fattiga människor som inte hade någon annan sysselsättning.

Kan man använda tiden att skapa gemenskap och glädje hjälper det i en period som denna.

Mått: 40 cm brett, 90 cm långt.
Inreding med mörkgrön getmocka. Tärningar och pjäser i alm och björk. 4 stycken kortlekar medföljer. Sidolåda för spelpjäser som åker ut under spelets gång. Inuti bordet slår man sina tärningar samt att där finns plats för penna.

ANN KARLHOLM

Väggskulptur, “Hope”, ek, ask, lönn, asp och valnöt.

Under rådande tider av ovisshet och oro är det lätt att känna hopplöshet. Jag tror att vi gärna vill söka oss till något som alltid är detsamma, vad som än händer. Många upplever att naturen har en läkande kraft. Att se ut över havet oavsett väder har alltid haft en lugnande effekt på mig. I min väggskulptur ”Hope” har jag försökt att visualisera den ljusa strimman av hopp vid horisonten.

Mått: 51,5 x 48 x 5 cm.

TOBIAS BIRGERSSON

Objekt, “See no evil / Triptyk”, ask.

Den pågående Covid 19-krisen drabbade mig personligen i början av mars. Jag var på väg till München för att bygga och delta i en stor utställning på International Craft Fair som jag också var en av initiativtagarna till. Samtidigt ledde diskussionerna kring virusets utbredning till att mässan avbröts. Förutom att vara en hantverksbaserad konstnär arbetar jag också för Göteborgs Universitet inom området metallkonst. Dagen efter jag hade landat i München förbjöd universitetet alla resor för sina anställda. Sedan dess har mitt liv varit upp och ned, både som hantverkare och fakultetsanställd. Ett tillstånd som nu är det nya normala. Min överlevnadsinstinkt säger ”See no Evil”. Fortsätt att göra saker.

“Kungsholmens Täljargille”
För mer än tio år sedan drabbades jag av konsthantverkarens motsvarighet till en författares skrivkramp. I samband med det grundade jag och en kompis ”Kungsholmens Täljargille”. Tillsammans med andra träffades vi en gång i veckan för att tälja i trä. Genom att välja bort min expertis, mitt hantverk och mitt självklara material (metall) löstes långsamt min blockering upp. I början blev det mest små träbitar men så småningom föddes en serie solglasögon i trä. Det första paret gick tillbaka på en modell som inuiterna brukade göra av ben, men sedan blev det individuella versioner som hade sitt eget ursprung.

Foto: Christian Habetzder

CAROLINE LINDHOLM

Smörfat, “Beurrier”, sterling silver.

Alltså, vissa dagar är som mentala slukhål, medan andra får hjälp att komma igång av solen.

Jag drömmer, odlar, fantiserar och planerar för mat hela tiden. Det är min ventil och lyckoplats i livet. Kanske är det faktiskt det som är svårast för mig nu. Att inte få äta mat med alla roliga kompisar som delar detta intresse. Lycka med en ny smak, vacker dukning och inspirerande samtal. I helgen löste vi det dock med att grilla fisk över öppen eld vid en liten sjö med några vänner.

Samvaro runt mat ger mig livsglädje.

SEBASTIAN SCHILDT

Halssmycke, “Alco Tassel”, sterling silver, guld 18k, lapis lazuli och azurit.

Vi människor är en extremt anpassningsbar art. På bara några veckor ses den självklara kramen, handslaget eller kindkyssen som en vana från svunna tider. Snabbt har vi skaffat oss nya rutiner med distans, hygien och mindre rörlighet. Nu tänker vi att det är försiktighetsåtgärder under en pågående kris, men många av dessa beteenden kommer finnas kvar och bli permanenta. Vårt behov av att kommunicera är dock djupt rotat och då smycken i alla tider varit en viktig del i detta kommer såklart även dessa att påverkas. Kanske kommer vi fortsätta möta människor på lite avstånd och då kan ju inte smyckena vara för små utan fylla sin funktion även på lite håll. Kanske kommer vanan att alltid bära med sig lite desinfektion bli bestående och varför inte då förvara lite handsprit i ett smycke.

ULRIKA SWÄRD

Skulptur, ”Väntan”, päronträ, betsad och målad i oljefärg.

Huset där tiden går står monumentalt, mörkt och sobert.
Det handlar om att vänta och att stå ut.
Ljudet av tickandet hjälper mig,
Jag andas in
och räknar,
ett, två, tre
och andas ut.
Vi väntar.

Ena sidan med gravyren Cur? som betyder varför på latin. På de andra tre sidorna finns markeringar som tillsammans blir 39. Inuti finns en klocka monterad.