Textil, ”Tröst”, handvävd och handfärgad yllesammet.
Det började i vecka 12 när min arbetsplats stängde p g a Corona-krisen. Samma vecka ändrar sig mitt ex och vill att vi skall bli tillsammans igen. Samma vecka skapar jag en tinderprofil för att få lite uppmärksamhet. Någonting, typ energi och bekräftelse. Samma vecka, vecka 12 får min lillebror en cancerdiagnos. Samma cancersjukdom som vår mamma gick bort i alldeles för ung.
På Konstfack har kursen med tema Rytm precis börjat och vi hjälper våra studenter att få med sig det dom behöver för att kunna arbeta på distans. Hur arbetar man praktiskt i en specifik hantverksteknik utan redskap? Hur väver man utan vävstol?
Vi lärare får vara på skolan tillsammans med admin-personer och examensstudenter. Energin är låg, stämningen riktigt dålig och osäker. Det verkar som om tiden står stilla. Vad händer just nu. Vad kommer att hända, när och hur? Och vilka är vi då? Ingen verkar veta. Jag vill ändå göra något, något som väntat länge på att ordnas, sorteras och avslutas så att det känns som om jag gjort något extra nyttigt och bra. Något som verkligen gör skillnad och som kommer att märkas när detta är över. När vi planerat om till distansundervisning och påbörjat den, går jag igenom och städar garnförrådet på Konstfack och hittar tre ullvarpar. Dom är mina och var avsedda att vävas i ett utställningsprojekt till Madrid i september 2019. Men jag hann inte.
Utställningar och inplanerade resor skjuts upp och ställs in. En slags undergångsstämning infinner sig och jag drabbas av shoppinghysteri. Jag spenderar pengar om aldrig förr. Köper vackra plagg, en handväska, krämer, doftljus, smycken och vinglas. Känslan att inget spelar någon roll är både skrämmande och berusande.
Ungefär samtidigt kommer en inbjudan att delta i utställningen Quarantena.
Vad är det med sammet som gör att den känns så lyxig? Är det hur ljuset sugs in i ytan som är så skön att beröra och vetskapen om arbetsinsatsen och mängden tid som är investerad? Nu finns tiden att mentalt förbereda sig för att investera ännu mer av den tid som finns i något så onödigt som en bit rutig sammet i relief. Jag bara gör det. För att varpen finns, inbjudan kom och för att jag älskar långsamma processer där kroppen lär sig en ny rytm tillsammans med tekniken och materialet.
Jag känner mig ensam trots att de rådande omständigheterna egentligen inte gör så stor skillnad för mig
i mitt liv. Jag går och yogar, tar körlektioner, går till gymmet igen efter att de har hållit stängt i två veckor. Jag håller avstånd. Åker till jobbet, till ateljén, träffar vänner och det enda som egentligen är annorlunda är att det är tomt på folk och energinivån ligger under nollstrecket.
Men ändå. Jag börjar leta efter en katt på blocket. Ett sällskapsdjur, någon att kela med, stryka handen genom pälsen på och leka med. Någon som finns hemma när jag kommer hem och som kommer och hälsar i hallen. Jag kontaktar en säljare av rasen Main Coon som finns i Norsborg, jag är välkommen att hälsa på redan samma dag. Jag hör av mig till min vän Eva och som har tre katter och frågar om mitt hem som jag vet inte är barnsäkert kanske ändå är kattsäkert. Nej blir svaret. Kattungen kan äta upp garn som trasslar in sig i inälvorna och det kan sluta illa.
Koncentrerar mig på att tillverka sammeten som skall bli en pälsliknande yta och skön att dra fingrarna och handflatan mot. Jag funderar på rytmen när jag rör mig mellan bröstbommen och kugghjulen vid varpbommarna och släpper efter på spänningen, spänner igen, tre hack fram och ett tillbaka. Drar fingrarna över varpen för att bedöma spänningen, placerar bägge händerna mellan tre lager varp och särar på trådarna. Jag känner att jag har tur som har vävningen. Att planera och beräkna trådsystemen, fläta samman dem och producera något där allt är ett resultat av beslut och val som är mina. Att arbeta med att kapsla in tid som knappt syns, som inte fyller någon funktion och som egentligen är helt onödig men som kanske kan bli något vackert är en tröst.
Det blir inte vackert. Det blev sorgligt, trevande och inte alls utställningsbart. Men viktigt för mig. Tiden som stod still har plötsligt tagit ett stort kliv framåt, fem veckor framåt.
Hemma har jag gjort som så många andra, rensat, sorterat och slängt. Lagt fina vävar i en hög och sorterat bort andra. Jag tar mig en titt igen och där finns dom, bland det vackraste jag vävt. Små skisser i silke, vävda på Lisio i Florens och med den japanska trädgården, Tofuku-ji, i åtanke och som utgångspunkt. Dom påminner mig om när världen var tillgänglig och avstånd räknades i restid med flyg.
Åsa Pärson, född 1970, bosatt och verksam i Stockholm, utbildad på Textilhögskolan i Borås samt Konstfack i Stockholm. Representerad på Nationalmuseum, Röhsska museet och Statens Konstråd. Mästare i handvävningsyrket.
Såld.