CORPUS MAXIMUS

11 – 29 NOVEMBER 2017

Utställningen Corpus Maximus är en storslagen manifestation av samtida svenskt silversmide. Tjugoen av våra främsta silversmeder utmanar sig själva både konstnärligt och hantverksmässigt och deltar med var sin praktpjäs. Gemensamt för deltagarna, trots skilda förutsättningar och uttryck, är kärleken till en konstform som mynnar ur konstnärlighet och ett utsökt hantverk.

Medverkande konstnärer

Utställningskatalog

Ladda ner här

DAVID TAYLOR

Bordslampa, “Stucco”, alumiminum, natursten.

Att byta perspektiv är något som även David Taylor är upptagen av. Med bakgrund
som högspänningselektriker är elektricitet ett hemtamt område för honom. Född och uppvuxen i Skottland vistades David Taylor efter ytten till Sverige först en period i Piteå. Han förundrades över det norrländska ljuset och insåg snart anledningen till att det fanns hela fem lampaffärer i stadskärnan. Det var början till den långa rad armaturer som kommit ur David Taylors verkstad i vilken han njuter av det beställningslösa arbetet
när han får tillfälle att låsa in sig, dra upp volymen på musiken och skapa fritt. Belysningsarmaturer ligger särskilt varmt om hjärtat eftersom man kan som Taylor beskriver det – stoppa en glödlampa i vad som helst och så blir det något – den här gången stucco-plåt i aluminium tillsammans med en tursten från de sörmländska skogarna kring Mellösaverken som han fått plockad och målad av sin son. Aluminium
är ett billigt material och Taylor tycker att det är befriande att inte behöva göra upp
en plan. I motsats till silver som man redan vid första hammarslaget är tvungen att bestämma sig för vad man ska göra tycker David Taylor att det är oskrivet skönt med aluminium. Blir det dåligt är det bara att ta fram en ny plåt och slänga den gamla
i metallåtervinningen. David Taylor har de senaste åren mer och mer frångått det klassiska silversmidet och arbetar istället med många offentliga uppdrag, allt från sittskulpturen i tunnelbaneuppgången på Östermalmstorg som blivit mångas favorittillhåll, till det just nu pågående projektet med en utomhusscen i en gymnasieskola.

Rubrik

Skulptur, “Tafelwaage City”, järntråd med lösningar av silver.

Nationalmuseum, genom Nationalmusei Vänner, Bengt Julins fond.

Även Thomas Raschke som är utbildad guldsmed har övergivit silver till förmån

för ett oädelt material. Han kommer från en liten stad i södra Tyskland där båda hans föräldrar och farföräldrar verkat som guldsmeder. Trots gedigen utbildning och yrkesman i tredje generationen började Thomas Raschke ändå studera skulptur vid Konstakademin i Stuttgart och arbeta med järntråd som motbild till det klassiska silversmidet. Även efter noggranna studier och mätningar i hur tingen faktiskt ser ut förnekar hans verk ändå all funktion. Det skissartade tredimensionella uttrycket tilltalar honom liksom att det enkla materialet förädlas genom det egna hantverket som består av två material, luft och järntråd. Det ser så lätt ut, men i själva verket är den lödde järntråden

svårbearbetad. Raschke skapar objekt som är inte bara en imitation av verkligheten i skala 1:1. De är själva kvintessensen av den verkliga skon, diskmaskinen eller butiksvågen som även invändigt redovisas med minutiös precision.

CAROLINE LINDHOLM

“Björklövsfat”, silver.

Caroline Lindholm fick mycket uppmärksamhet när Nationalmuseum förvärvade hennes Lövskål från 2002 som senare ställdes ut i museets utställning Skimrande silver. Lövskålen som blivit Caroline Lindholms signum är sammansatt av sjutton naturalistiskt utförda löv från sex olika svenska lövträd. Det var när hon väntade sitt första barn och som stadsbo inte kunde plantera ett vårdträd tanken föddes på att skapa en motsvarighet i silver. De utsågade och etsade bladen är resultatet av en lång hantverksprocess
i många steg. Den organiska naturen och att förgylla vardagen är centrala teman
i Caroline Lindholms arbeten vilket gestaltas av att förvandla vardagliga bruksföremål, liksom det lövombundna fatet i utställningen, till utsökta konstverk i ädla material vilka också sällar sig till traditionen ”conversation pieces”. Inspirationen kommer från naturen, Art Nouveau och en av dess främsta företrädare, smyckekonstnären René Lalique, vars verk hon nner andlöst vackra.

KLARA ERIKSSON

Stekspadar, fyra stycken,
silver och pockenholtz.

Klara Eriksson har medvetet arbetat med att levandegöra silver och göra det till ett naturligt inslag i hemmet. Hennes stora bunkar att använda till allt från att vispa ihop pannkaksmet till att servera ur har blivit ett av hennes kännetecken. Klara Erikssons fyra stycken fjädrande stekspadar, har skaft gjorda av pockenholts, ett tätt, hårt och mörkt träslag med hög densitet som påminner lite om metall och förr i tiden användes till hjulnav. Stekspadarna är i två olika storlekar, en för stora stekpannan och en för plättlaggen. Formen är utsågad och sedan har valsen fått styra det asymmetriska uttrycket. Den kantiga toppen är bra att peta med och elasticiteten i silvret gör att spadarna

också är utmärkta till att breda och jämnt fördela grädden eller krämen över tårtan. Grundtjockleken på silverplåten syns vid skaftet, men valsen gör silvret tunnare och hårdare, det är inte glödgat men härdat genom bearbetning.

”Silver, varje gång jag upptäcker hur materialet svarar kommer ny kenheten och jag undrar var kan det upplevas starkast och mest? Användandet blir en plats för utveckling och skissprocesser.”

Det var när Klara Eriksson tog hem silverföremålen till sitt eget kök som hon ck bekräftelse på hur mycket silver har att ge. Silver är mer transparent än glas eftersom det re ekterar sitt innehåll både i färg och temperatur. Röda tomater i en skål färgar silvret rött. Knäckta ägg gör skålen gul. Kall cider kyler silvret. När silver brukas för yttas fokus från betraktelse till upplevelsen av silvrets goda egenskaper.

AUGUST HAPP

Vas, “Eruption”, silver.

August Happ har jämfört processen av en kannas tillblivelse med den egna kroppens förändring sedan han själv genomgick en större operation för många år sedan. Urnan ”Eruption” knyter an till och hyllar den antika föreställningen om behållaren som symbol för helheten och det ursprungliga alltet. I forntida kulturer stod ofta förvaringskärlet

eller urnan för just det, moder jord, den ursprungliga gudinnan, hon som föder oss och till slut även tar oss åter genom döden. Vad man än väljer att förvara, mat, dryck eller rent av jord, så är kärlformen en metafor för livets cykel. Varmsmide av ett tjockt stycke silver är en av de äldsta och mest svårbemästrade teknikerna. För August Happ blev formatet en personlig utmaning och ett sätt att bevisa sin förmåga. Både tillverknings- metoden och formgivningen ”Eruption” är hans sätt att hylla det antika.

BO KLEVERT

Fat, “Drakvrak”, silver och diabas.

Fatet ”Drakvrak” i silver och diabas har anknytning till Bo Kleverts uppväxt på en ö i Stockholms skärgård. Han minns ungdomsårens sommarvistelser och känslan av de lenslipade hällarna med skimrande vattenspeglar och de eleganta kryssarna vilket givit upphov till lusten att kombinera silver och sten. Silver i kontrast till granit och diabas har aldrig upphört att fascinera honom, både för möjligheten att komma upp i storlek och för att materialen kontrasterar varandra väl.

OLLE OHLSSON

Skulptur, “Vishetens Gudinna”, silver och guld 18k.

Skulpturen ”Vishetens gudinna” är driven i ett stycke och föreställer en god ängel. När Olle Ohlsson inte arbetar i ateljén på Urvädersgränd vistas han mycket på landet i Roslagen.

”Förra sommaren landade sju stycken trollsländor på mig. De satte sig på mina händer och några på huvudet. En halvtimma gick utan att de rörde på sig varför jag började gå mot uthusen. En av dem satt kvar och vågade följa med mig in i ladan”.

När Olle Ohlsson tecknar på silverytan med hjälp av tandläkarborren är det som ett ostoppbart öde. Han beskriver det som att utan någon reell tanke, rädsla eller farhåga, är det någon annan som styr. Precis som med trollsländan inspireras Olle Ohlsson av det som kommer i hans väg och han är säker på att om man inte använder sin konstnärliga gåva brinner man upp inifrån.

MONA FÄLLBERG

Fat, “Pugilisten”, silver.

Mona Fällbergs skålfat ”Pugilisten”, är knopat och ciselerat, stort och tungt
med en vikt på över tre kilo. Som titeln antyder går det tillbaka på en pugilist eller knytnävskämpe/boxare och den slagna näven, raka högern, är faktiskt riktig och tillhör hennes egen tränare. Mona Fällberg började boxas för över ett år sedan, i och med det öppnades något inom henne, det var som ett uppvaknande. Även som konstnär har upptäckten av boxningen varit förlösande och skapat en känsla av frihet. Mona Fällberg vittnar också om tjusningen i att arbeta i stort format, till skillnad från de smycken
som hon annars utför. Smycken räknas som bekant inte till corpus även om de esta silversmederna idag har en parallell produktion med smycketillverkning. Det mesta av silvret i Mona Fällbergs skålfat är återanvänt silver som hon låtit smälta ner. Utmaningen har dels legat i att ciselera och dels manövrera storleken och skålfatets tunga vikt.

För henne är ciselering en ny teknik som gjort det möjligt att pressa ut knytnäven
i hög relief. Den blanka na ytan tillsammans med den råa knytnäven skapar en vacker kontrast. Skålfatet får gärna stå lite på sidan varpå knytnäven synliggörs, kraften i den och hela fatet uppenbarar sig.

PERNILLA SYLWAN

Ljuskrona, koppar.

Pernilla Sylwan arbetar i koppar och leker med det strängt mekaniska tills det ödar organiskt. Koppar är ett tacksamt material, följsamt och med nästan lite degig känsla. Det går också att valsa koppar länge utan att den behöver hettas upp däremellan. Ljuskronan är tillverkad av valsade rör som under processen imploderar vilket gör att kanterna vänder sig inåt och ser ut som växtlighet. Delarna växer fram genom valsning. Ibland rätas de ut och ibland har den uppkomna formen bara låtits vara. Pernilla Sylwan ser med tillfredställelse hur det mekaniska och raka kan utvecklas till organiskt och ödande. Ett brott mot det regelbundna som resulterat i en gren eller en trädrot eller en vind… Pernilla Sylwan tycker också om att koppar förändras över tid, ärgas och får patina beroende på vilken miljö kronan kommer att hänga i. Pernilla Sylwan ställde tidigt frågan ”Is less more?”, med

den utmanade hon det svala, nordiska silversmidet som varit sparsamt dekorerat till något som kan beskrivas som ”more is more” vilket öppnade nya vyer mot dekorationslusta.

TOBIAS BIRGERSSON

Åra, ”In the eye of the beholder”, trä, bladguld 24K, urushi-lack och skinn, längd 300 cm.

En av de silversmeder som arbetat mycket med att resonera kring och ifrågasätta värde är Tobias Birgersson. I verket ”In the eye of the beholder” undersöker han med hjälp av en åra vad som är värdefullt. En vacker och hantverksmässigt formad bit trä som fyllts av liv och skönhet genom att ha brukats i ett skummande hav. Eftersom titeln till utställningen Corpus Maximus lockade till något stort kom Tobias Birgersson att tänka på sin pappas kusin som bor i Norrtäljetrakten med havet nära inpå. Det nns något romantiskt med havet, skärgårdskulturen och gamla båtar. I det gamla fattigmanssverige rodde man posten från Sverige till Åland oavsett väder och varje år ras detta genom den arrangerade postrodden som går av stapeln i juni från Väddö till Eckerö med allmogebåtar och tidstypisk klädnad. Åran från en av båtarna som egentligen inte har något monetärt värde har desto större emotionellt värde. Tillsammans med bokbindaren och förgyllarmästaren Wolfgang Bremer, som en gång var Tobias Birgerssons lärare på Waldorf-skolan, har den gamla åran upphöjts från att vara resultatet av ett gediget och väl utfört hantverk, som vi ofta tar för givet, till upphöjd konst genom bladguld 24K, urushi-lack och skinn.

KAROLINA HÄGG

Saltkar, “Pearl”, silver, skal från pilgrimsmussla, silver.

Gåva till Nationalmuseum från Agerberg-Gillbergfonden.

Utställningens yngsta deltagare Karolina Hägg är representerad med saltkaret ”Pearl”. Hon inspireras av barockens överdådiga objekt där bruksfunktionen är underordnad dekoren. Hennes arbeten kretsar kring måltiden, ätandet och de objekt vi använder oss av i köket och till bords liksom det sociala spelet kring bordet. ”Pearl” är ett saltkar i silver som ligger i en ställning komponerad av pilgrimsmusselskal. Skalen har räddats undan efter en måltid för att sedan användas på nytt. Corpus handlar här mer om de föremål som förknippas med måltiden än om silver. Karolina Hägg tycker om att använda material med nära koppling till mat och ibland skapar hon också ätbart corpus. Maten och föremålen den serveras på är en helhet och gränsen däremellan otydlig.

SEBASTIAN SCHILDT

Skulpturer/vaser, “Argentum Sperarum”, silver.

Sebastian Schildt är aktuell i utställningen med skulpturen “Argentum Sperarum”

som också är en samling vaser. Det började med tanken på rösen som han iakttagit på sina vandringar såväl i svenska skärgården som i Himalaya. Ett röse karaktäriseras av en hög med stenar utan jordtäcke och är en lämningstyp som nns över hela världen. Schildt har under åren utfört många kannor att använda både till vardag och till fest men ville utmana sig själv och började experimentera med ett röse, först var det lite buckligt och sedan växte kloten fram. Verket förädlades från grovhugget till sfäriskt. Det som vid första anblicken verkar vara en skulptur har också en funktion, den är delbar i fem klot och tillsammans bildar de sfäriska formerna en liten familj med vaser att använda var och en för sig.

SIMON WESTLING

Flaska och burk, ”Rock and Pebble”, stål och kork.

Simon Westling är aktuell med askan och burken ”Rock and Pebble” i stål. Burken, askan och vasen är föremål han brukar utforska för att sedan slå ihop till en ny typ av objekt. Han fascineras av det inneslutna och stängda som ändå har en tydlig öppning och som försluts av ett lock. Det instängda utrymmet ger honom en känsla av ny kenhet och förundran över objektets innehåll. Simon Westling provar en ny estetik som är inspirerad av tidiga virtuella 3D-modeller med ett fåtal polygoner. Det är en riktningslös organisk form, omtolkad via ett modelleringsprogram och sedan förverkligad till en lågupplöst verklighet. Resultatet är ett objekt som formmässigt hamnar mellan olika kärlformer liksom det tillverkade och naturliga.

Rubrik

Vas/skulptur, “Basalt”.

Olle Olls tillhör de tekniskt intresserade silversmederna och är beundrad för sin hantverksmässiga virtuos. I vasen ”Basalt” söker han det ursprungliga och möter det svåra i det enkla. Först smälter han metallen och formar därefter med hammaren. Basalt är en magmatisk bergart av vulkaniskt ursprung som vår berggrund till stor del består av. Vasen ”Basalt” går tillbaka till det grundläggande i smidet med början i det primitivt gjutna, med utgångspunkt i en platt och liten pannkaka av silver. Materialet sträcks ut genom varmsmide, det nns inget som är drivet i vasen utan den är varmsmiden vilket varit det enda sättet att kunna få fram den skrovliga och råa ytan.

”Uttrycket är inget jag kunnat styra över, jag är van att ha kontroll men i arbetet med vasen har jag valt att för en gångs skull släppa taget. Jag ville att det skulle hända saker i arbetet som synliggör processen.”

Olle Olls delger att vasen inte varit lätt att åstadkomma och att de gångna årens erfarenheter varit nödvändiga för att klara utmaningen. För honom innebär det också ett historiskt släktskap med och vördnad inför äldre tiders kunskap och hantverk.

ERIK TIDÄNG

Ljuskrona, “Grenverk”, rostfritt stål.

Erik Tidäng har gjort sig känd för sinnrika ting i metall. Samtidigt med det kyliga industriella uttrycket påminner hans arbeten om det repetitiva i naturen. Ljuskronan ”Grenverk” är komponerad av laserskurna moduler ur rostfri plåt innan de justerats och ytbehandlats.

Den mekaniska formen blir när den sätts samman som något som växer. Trots den stränga strukturen är kronan ändå organisk. Det rostfria stålet är matt och lite mörk i färgen.

Den enkla grundformen sätts samman till en komplex struktur som genom ett pussel växer till ett mekanoliknande bygge. Som minst kan ljuskronan bestå av tre delar, även om åtminstone nio rekommenderas och den nuvarande består av knappt fyrtio delar. Med er upphängningspunkter kan en ljuskrona bli i princip hur stor som helst.

BENGT LILJEDAHL

Ljusstakar, “Blomma i oktagon”, ett par, silver.

Bengt Liljedahl som under sitt produktiva yrkesliv också haft många sakrala beställningsuppdrag kallar sig för funktionalist eftersom han är bestämd över att föremål måste fungera. För honom har brukandet stor betydelse och han är övertygad om att ett dyrt material som silver inte hör ihop med skulpturer. Under åren har han formgivit och tillverkat priser såsom Aftonbladets och Svenska Fotbollförbundets pris Guldbollen och Damernas Världs designpris Guldknappen. Han är också ihågkommen för sina många kastruller som han har en förkärlek till eftersom de både kan tillredas i och serveras ur. Ljusstakarna ”Blomma i oktagon” är en syntes av gångna års formspråk med både runda och geometriska former. Bengt Liljedahl skissar nästan aldrig, innan han somnar ritar han upp föremålen i huvudet när han ligger i sängen. Nästa dag tar han pennan och
för över skissen till papper för att se om det stämmer. Däremot är han noga med att dokumentera sina verk, skriva ner noteringar om vikt, utförande och hur många arbetstimmar han har lagt ner på varje enskilt objekt. Det är dokument med historiskt värde att bevara för eftervärlden.

HELENA SANDSTRÖM

Vasobjekt, “I never promised you a rose garden”, etsad zink, droppformade svarta spineller och vaxad bomullstråd.

Helena Sandströms vasobjekt
”I never promised you a rose garden” är utförd
i etsad zink, med droppformade spineller och vaxad bomullstråd. Titeln anspelar på
att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Inspirationen kommer från den viktorianska tidens snörade modeideal med skira spetsar, starkt kontrollerande och hårt snörda klädedräkt. Trots det åtstramade och att det inte är meningen pyser ändå de innersta känslorna ut. De svarta stenarna påminner om 1800-talets sorgsmycken och tråden
visar på sömnad vilket också är ett återkommande arbetssätt. Rosenbladen är plockade, torkade, pressade och sedan fastlimmade på plåten för etsning. När bladen tagits bort patineras vasen i olika steg. Zink är Helena Sandströms huvud- och favoritmaterial.
Hon tilltalas av den vackra gråskalan som hon får fram genom etsning. Eftersom zink
är svårt att löda skapas volymen ur en plan plåt. Allt är gjort i ett stycke, även botten är konstruerad med hjälp av små ikar som vikts in. Helena Sandström har länge intresserat sig för japansk origami och försöker överföra känslan av papper till metallen.

PETRONELLA ERIKSSON

Saltdosa och sockerskål med tillhörande trattar, “Föremål som gör oss till människor”, guld 18K och silver.

Guldsmeden Petronella Eriksson deltar med en saltdosa i guld och en sockerskål
i silver. Saltkar brukar utföras i silver och är enligt tradition invändigt förgyllda eftersom silver i kontakt med salt reagerar och leder till oxidation. Guld och salt fungerar däremot utmärkt. Salt har dessutom ett värde i sig och är något vi människor behövt sedan tiden vi inte ens var bofasta. Salt är också en viktig symbol för gästfrihet. Sockerskålen går tillbaka på den sockerburk som hennes pappa brukade ha med sig i skogen till sitt kaffe.

KARLHEINZ SAUER

Golvkandelaber, för fyra ljus, silver och glas.

Karlheinz Sauers golvkandelaber, för fyra ljus, med avtagbar glaskula i mitten,
är inte tillskriven kyrkorummet utan det moderna hemmets luftiga ytor och öppna atmosfär. De sakrala och profana rummen har inte samma tydliga uppdelning som tidigare, estetiken är mer gränsöverskridande vilket gör att föremål inte längre är förbehållna en viss miljö. Kandelabern är resultatet av ett samarbete med glasblåsaren Micke Johansson i Örsjö hytta som blåst delarna i svart glas. Karlheinz Sauer vittnar
om att den, som är tillverkad i tre delar, i sin storlek varit en utmaning att utföra och
han genom sitt arbete vill försvara silvrets positioner och bevara den starka upparbetade traditionen som nns i Sverige. Karlheinz Sauer tillverkar gärna corpus och har alltid varit intresserad av det vi har på bordet. Drivkraften är kärleken till hantverket med önskan om att man ska bruka sitt silver, vårda och använda det. Därför tillverkar Karlheinz Sauer också mycket i mindre storlekar som är lätt använda i dagligt bruk, allt från kannor att servera mjölken ur till att ha olivoljan stående på bordet.

RU RUNEBERG

Skål, “Grön-svart mosaik”,
silver, handblåst glas.

Även den finlandssvenske silversmeden Ru Runeberg hyllar med sin trollslända äldre mästerverk. Han använder sig av samma uppbyggnad som barockkonstnärerna i form av skalförskjutning, dubbla och dolda funktioner genom en intrikat komposition av era delar. Ru Runeberg har gjort insekterna till middagsbordets centrala punkt. Långt från modernismen växlar han mellan konstnärligt värde och bruksvärde med fantasifulla skapelser som blickarna ofrånkomligen dras till med uppkomna frågor som – vad är det för något som skimrar så trolskt och går det verkligen att använda? Ru Runebergs arbeten är mångbottnade och i de olika skikten nns närvaro av praktisk funktion, skönhet, betydelsebärande berättelser och humor. Den stora trollsländan är inspirerad av mosaik-trollsländor varav det randiga bakstycket. Glasblåsarna har byggt glaset i sektioner. Det är den största trollsländan som Ru Runeberg någonsin utfört vilket inneburit en prövning av hur stora vingarna kan göras utan att den 0,7 mm tjocka plåten börjar kännas tunn och svajig. Trollsländor är genom vingarnas konstruktion skickliga flygare och klarar av att plocka insekter i luften, snappa åt sig ugor, myggor och fjärilar. Tilläggas bör också att Ru Runeberg är av de få, som på heltid arbetar som silversmed i Finland. Eftersom han är utbildad på Konstfack har han starka band till Sverige och utgör en naturlig del av den samtida svenska silversmidesscenen.

JOSEFINE DAVIDSSON

Kanna, “Kotten”, silver.

Även Josefine Davidssons kanna, ”Kotten”, påminner om den mänskliga kroppen. Den lutar men ändå står kannan stadigt på underlaget. Kannan är gjord av nio likadana silverbitar, böjda, hamrade, ihopsatta och lödda. Trots sin kantighet är kannan mjuk och len. I Josefine Davidssons arbeten nns en återkommande rörelse och kroppsmedvetenhet som delvis kommer ur hennes enligt utsago rörliga liv men också från intresset av skulptur. När hon gick på Konstfack var det undervisningen i skulptur som hon uppskattade allra mest. Under tillblivelsen av ett föremål provar hon sig fram genom att vika och klippa samman pappersmodeller för att se om det är möjligt för föremålet att fungera. Oftast nöjer hon sig inte med den uppkomna formen utan fortsätter att experimentera genom att tänja och dra materialet åt ett visst håll. Varför vet hon inte, det är en instinkt som gör resultatet mer intressant.